Jag är tydligen tillbaka på noll. Jag vet inte ens om jag har valt det själv eller om jag bara har hamnat här. Jag undrar ungefär en miljon gånger om dagen hur jag har kunnat hamna här, hemma hos min mamma i Borlänge när jag för 5 år sen valde att lämna allt här i Dalarna bakom mig. Flyttade som 15åring ner till Borås för att studera. Har väl aldrig känt mig hemma i Dalarna egentligen, vill alltid ha större och mer, trivs i storstadsdjungeln. Bodde i borås i 3 år sedan flyttade jag till min dåvarande pojkvän i Göteborg. Att det senare skulle visas att det var en jävligt dålig idé var ju inte gott och veta då. Men den killen har förstört mig mycket mer och djupare än alla tror.
I början reagerade man ju dock inte på det. Jag trodde ju bara att han brydde sig om mig och var nyfiken, men hans ”nyfikenhet” var egentligen ett mega stort kontrollbehov. När jag tänker tillbaka nu kan jag se mig sitta, bara för 2 månader sen, i vår lägenhet och undra vilken lögn jag skulle dra för att jag ville åka till McDonalds.. Jag ville åka och kanske ta en glass och vara för mig själv och jag fick lov och sitta och fundera ut en lögn va jag skulle säga att jag skulle göra för att han inte skulle bli arg på mig. Pengar var väl kanske det som jag ljög om mest till honom, om han visste att jag hade pengar så tog han allt och jag ville bara ha lite för mig själv, till en fika eller så. Själklart en fika i min ensamhet för jag fick inte umgås med mina vänner för då trodde han att jag var med andra killar. Det är en invecklad sörja som jag tror ingen kan förstå förutom dom som varit i samma situation.
Men nu sitter jag iallafall i min mammas dator-rum där det finns en säng som jag sover i. Hela mitt liv i saker är instoppat i hennes bod på gården och jag har fått en garderob. Det känns så jävla illa. Jag vet inte var jag ska ta vägen och jag har aldrig haft så tråkiga veckor i hela mitt liv som jag har haft här uppe. Det enda jag har att göra är promenera omkring och gå på Kupolen och sticka in till AMS i hopp om att kanske eventuellt få chansen till ett jobb snart igen. Men allt går så fruktansvärt sakta och jag tror inte en människa egentligen förstår hur ruttet jag mår egentligen.
Jag har inget liv kvar!